Du kan ta folksångaren ur Greenwich Village men du kan aldrig ta Greenwich Village ur folksångaren. Även när Suzanne Vega under 1980-talet blev en mycket oväntad världsartist tack vare monsterhitsen ”Luka” och ”Tom´s Diner” – två sånger som ännu i denna dag sitter tryggt inborrade i de flesta musikälskares hjärnor – ändrade hon det minsta lilla i sin stil. Hon var, och är, helt enkelt för mycket New York för att släta ut sitt uttryck. För mycket den där brytpunkten mellan folkscenen och konstscenen som ligger ungefär där 112e gatan möter Broadway. Så hon bara fortsätter att bara vara Suzanne Vega, det vill säga en artist som med jämna mellanrum levererar intelligent, känslosam och snillrikt konstruerad popmusik i våra öron.

Sedan genombrottet med det självbetitlade debutalbummet och, i synnerhet, uppföljaren ”Solitude Standing” med ”Luka” och ”Tom´s Diner” har Suzanne Vega blandat en jämn utgivning av soloalbum med intressanta samarbeten. ”99,9F” och ”Nine Objects of Desire” blandade in dans- och industribeats i hennes sånger och ”Heaven & Hell” från 1999 var ett samarbete med Joe Jackson på temat de sju dödssynderna. Under 2000-talet har hon bland annat spelat in nya versioner av sin gamla musik på en serie skivor döpta till ”Close Up” samt samarbetat med såväl Danger Mouse som David Lynch. Hennes senaste album, ”Tales from the realm of the Queen of Pentacles” kom 2014 och togs emot väl, med bland annat en topp-40 placering i England.