När Nils-Emil Svanängen blir Loney dear uppstår något som är i rörelse. Inåt, uppåt. Från den första bordunen är vi på väg någonstans. Under det lösa kollektivet Loney dears mer fysiska resor har de tagit sin egenartade musik från källaren i Jönköping via amerikanska Sub Pop och nu, med kommande album tillbaka till europeiska omgivningar. Det låter som om the late John Nash på synt stödkompade Joni Mitchell.

Loney dear’s albumutgivning är en säregen enmansexpedition in i musiken. Emil skapade första akten av sin karriär i musik genom att omsorgsfullt spela ett kollage av instrument, viljan att från debuten att innefatta allt, en symmetrisk myrstack. Varenda spricka i den ljudtekniskt begränsade musiken fylldes ut. 

Snart råder enkelheten. Ett fåtal ingredienser, så enkelt den förmår. 

Det är enkelt melodiskt i komplex kompositioner. 

En vidöppet känslig röst, detaljer och prång man kan repetera i tusental, utan att komma till botten med Loney dears universum.